måndag 25 juni 2007

Jag vill bara berätta

Det är så kul att så många läser min blogg just nu och därför känner jag att jag vill berätta om något som gör så ont, så ont i mig just nu. Kanske tycker ni att jag är tokig som bloggar så glatt ändå men det är just det som gör mig glad just nu. Jag planerar att blogga om massor av god mat i sommar men idag.. Idag är jag ledsen. Läs gärna mer här om ni har lust.

6 kommentarer:

Sara sa...

Jag hoppas att allting ordnar sej för er i sinom tid, ingen tröst just nu men några ord bara.

Anna-Eva sa...

Tack Sara och kul med en ny matblogg för mig att läsa.

Maja sa...

Jag blev verkligen berörd. Mina tankar är med dig. Du är stark!

Kristina Eriksson sa...

Jag vet inte vad jag ska säga för det finns ju ingen tröst, det måste vara jättejobbigt för er allihop. Du är modig.

Anna-Eva sa...

Tack Maja och Kristina. På ett sätt känns det så dumt, om min son fått diabetes, migrän eller t o m cancer hade det inte varit nåt konstigt att berätta om det. Men när det gäller psykiska sjukdomar blir det så mycket hysch-pysch. Jag vill ha ut det i ljuset. Psykiska sjukdomar är nästan lika vanliga och i de allra flesta fall finns det botemedel. Men konstigt nog blir det så mycket skvaller när det gäller min son. Jag nästan dånar när jag hör vilka teorier som cirkulerar kring honom bland hans klasskamraters föräldrar. Varför då? Skulle de skvallra på samma sätt över en kroppslig sjukdom? Jag skulle inte tro det..Suck.

Kristina Eriksson sa...

Ja det ligger mycket i det du säger. Jag har ingen anhörig som är psykiskt sjuk (inte dirket) men jag har jobbat en del med dem (lagat mat och så)och jag lider verkligen med dem och deras anhöriga. I mångt måste det vara ett helvete. Jag tror många av oss "friska" har stora problem med att ta det här med psykisk sjukdom. Många vågar inte prata med dem eller prata om det på ett vettigt sätt med de anhöriga. Där har mänskligheten inte kommit speciellt långt.