Min snigelhistoria

Med anledning av det här inlägget, kan jag bara inte låta bli att berätta min snigelhistoria och varför jag aldrig skulle få för mig att äta en portion hiskeliga "Sniglar Provencale".

Det hela började på 80-talet då jag jobbade som kallskänka. Vi hade sniglar på menyn och det var såklart burkvarianten som användes. Att öppna en burk var det värsta jag visste, en gråsvart stinkande sörja uppenbarade sig. Men efter att ha vattensköljt dem ordentligt blev de aningens mer attraktiva. Vi brukade fräsa upp dem med lite krydderier och bränna av dem med konjak innan vi petade ner dem i sina skal och fyllde med det åtråvärda vitlökssmöret. Vi gjorde stora satser och frös in. Skalen diskades och återanvändes och förvarades i stora plastspannar tills det blev dags att göra en ny sats. Det stank surt i spannarna. Blärk.

I samma veva var min far ute på åktur i Skåne och sprang på ett helt gäng vackra Vinbergssnäckor. Och kan man i Frankrike så kan man i Skåne. Således kom han hem med en hel koloni snäckor. Innan tillagning skulle dessa svältas och tömma tarmen. Detta projekt sattes ut i en korg i uthuset. Men sniglarna/snäckorna rymde och fanns plötsligt överallt i vårat uthus. Och bajsade gjorde dem med besked. Avsmaken tog överhanden och snäckorna kördes ut i naturen igen.

Idag skulle jag nog själv kunna göra om projektet. Efter att ha ätit blott en liten färsk snigel på tandpetare med en bit rökt fläsk på Gastro i Helsingborg förstår jag skillnaden mellan sniglar och sniglar. Det ska bli kul att se om någon matbloggare tar sig an projektet och bloggar om det. Själv vet jag exakt var jag ska plocka mina om det blir aktuellt men i nuläget lägger jag projektet på framtiden. Smaklig spis.